Firat Cewerî – Fala Nûrikê
Hon vaknar upp mitt i natten, genomsvettig och rädd. Gulê är höggravid och hennes man frågar med ens om hon har fått sammandragningar. Hon försöker prata men hon gråter så mycket att hon inte kan få ut ett ord. Jag som läsare drabbas av Gulês ångest. Hennes make är mest glad och längtansfull. Han smeker hennes mage, torkar hennes tårar och drar bort hår från hennes svettiga panna.
Hon längtar inte. Och jag tänker att äntligen har någon skildrat en kvinna som faktiskt inte längtar efter barn, jag tänker att det här är en novell om alla kvinnor som måste låtsas att barn är det bästa som kan hända dem. Kvinnor som jag, som egentligen aldrig haft en längtan efter att bli mamma. Som andra kvinnor rynkar näsan åt när vi uttalar det högt.
Hon får sammandragningar. Ju närmare födseln hon kommer desto mer förstår hon att hon måste berätta för sin man vad det är som tynger henne.
Jag växlar allteftersom jag får veta mer om henne mellan att tycka att hon är galen och patetiskt till att undra, trots att orsaken bakom hennes hysteri känns så overklig, om hon helt enkelt bara är rädd för det liv som växer inom henne och vad det innebär att bli mamma.
– Hon sa att du kommer gifta dig när du är trettio år. Du kommer inte få några barn förrän du fyllt trettiofem.
Allt spådamen Nûrik har förutsett har hittills skett. Dramaturgin i novellen håller läsaren nyfiken genom hela texten. Vad är det spådamen har sett i Gulês framtid som gjort henne helt hysterisk? Varför blev hon då med barn? Jag tycker mig läsa något djupare än en gammal tants förvarningar i Gulês panik – fast det är nog lite det som är magin med litteraturen– man blir ett med karaktärerna. Man hittar spår av sig själv, letar efter sina egna tankar och funderar över hur man själv skulle ha agerat och känt i samma situation. Firat Cewerî lyckas med ett par få sidor att inte bara få mig att intressera mig för Gulê men även att gå tillbaka flera gånger och läsa novellen om och om igen, i hopp om att lära känna henne än mer.
Kurdisk Kritikverkstad 